Nu har jag samlat tillräckligt med mod...
Är ni trötta på mitt gnäll så stoppa här och läs inte vidare..
Mina tankar och känslor kommer att beskrivas här..
Sitter här just nu med en kopp vaniljte och mitt favoritchoklad, ett marabou dubbelnougat och tröstar mig lite!
Har varit en toppendag på jobb och energin har flödat, säkerligen pga den underbara solen som har lyst på oss idag. Att våren är kommen är det inga tvivel på, det känns i hela luften, märks på knoppar och småblommor, hörs bland fåglarna.. Välkommen våren!
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta för att det inte ska bli fel..
Ni ska inte tro att mitt liv är dans på rosor och att jag är glad och lycklig för det mesta..
Det stämmer inte.
Under ytan, är vi alla små och sårbara, har dåliga dagar, bråkar, känner oss otillräckliga, är deppiga, ja etc...
Jag har trott att jag var redo för det livet jag alltid drömt om, men när det finns framför mig så går det inte längre...
Jag har sååå mycket i mitt bagage som jag måste ta itu med..
Svårt att berätta i skrift, hade varit lättare för er om mitt hjärta kunde tala och berättat hur det känner...
Att ha blivit mobbad största delen av mitt liv var ingen rolig tid... det sätter sina spår..
Att sen tro hittat sitt livs kärlek, flyttade ihop, skaffade barn etc... För att sen bli lämnad när barn nr 2 var 6 månader pga att han hade en speciell sjukdom..
Att få leva med sin störtsta sorg, att ha fått ett sjukt barn och känna sig straffad för det av någon anledning.
Att ta itu med sorgen av sitt sjuka barn och dessutom att bli lämnad av barnens pappa efter 7 år har tagit i princip all min energi.
Att inte räcka till för båda mina barn känns hemskt.. Att jag måste vara beroende av folk runtomkring mig för att klara vardagen..
Det är många bitar som läggs ihop.
Ni får tycka vad ni vill om mig och jag vet att jag inte är världens bästa person i många lägen.
Jag har kännt alltid att man inte räcker till eller duger för någon.
Jag har ingen självkänsla, trivs inte med mig själv.
Någon enstaka dag gör jag det, men de är lätträknade..
Allt jag gör känns bara som det blir fel..
Att efter den jobbiga persen för snart 1 år sedan då Lukas hade en sprucken blindtarm och han opererades och fick komplikation efteråt, varböld i magen.. så träffade jag det jag då trodde var mitt livs kärlek, mannen i mitt liv etc. Sån glädje hade jag aldrig kännt innan.
Vi hade en underbar sommar med allt vad det innebar och för att sen när vardagen och rutiner kom så insåg han att det inte funkade längre. Att Lukas tog mycket tid m.m
En sorg, IGEN!!
Att en månad senare hittade en kille mig och tog vardagen lätt som en plätt och jag trodde återigen att jag hittat kärleken. Allt gick för lätt denna gången, för fort...
Jag hann inte med och jag tvekade många gånger på mig själv om detta verkligen var rätt...
Egentligen utan att riktigt veta varför..
Det tog knäcken på mig förra veckan och jag vill bara vara själv just nu..
Jag klarar inte att lägga energin på något mer än mig och barnen.
Jag måste gå till botten med mig själv.
Mår dåligt för det mesta och det går ut över min omgivning...
Jag kan inte inleda något förrän jag är stark nog åt mig själv för att kunna känna äkta känslor och veta vad jag vill i livet.
Nu är jag mest vilsen och ledsen, tårarna rinner och jag känner mig ensammast på jorden..
Jag vill må bra och jag vill vara lycklig och ha en familj.
Jag har mina barn och de är de finaste som finns och det absolut dyrbaraste jag har i livet.
Älskar dom till månen och tillbaka ♥
Men sorgen att leva så här som inte ens fanns på kartan i mitt liv är så stor och jobbig att hantera...
Ni anar inte.
Jag önskar jag kunde känna glädje och tacksamhet över livet och att jag bara kunde finna ro i min själ och låta mig leva det fina liv jag drömmer om...
Men all denna stress och mina kontrollbehov styr mitt liv.
Och NEJ, det är inte så lätt att bara sluta och tänka om...
Jag har en lång resa framför mig och jag har svårt för detta..
Är en person som helst ville allt skulle varit klart igår..
Tålamod är en av mina svaga sidor..
Kan inte förklara mer för då skulle det aldrig ta slut och det är svårt nog att prata om.
Känner mig så galet trött hela tiden..
Jobbat idag och i em åkte vi hem till Jenka och Martin på middag.
Lite lek på lekplats och bus och en underbart god middag bestånde av stekt lax och tonfisk, egengjord romsås, stekt sparris, potatis, sallad och grönsaker.. Mmm vad gott!
Det är verkligen lyx att bli bjuden på middag en helt vanlig dag i veckan. För mig är det obetalbart och man njuter till maximum..
Barnen (främst Lukas) var sju resor värre än Emil i Lönneberga..
Hujedamej säger jag bara..
Slutade i smått kaos och jag blev så ledsen på hemvägen...
Är så himla gråtmild nu för tiden...
Jag ber om styrka till att klara mig igenom denna prövning..
Stor Kram till er alla!
