mammathereses

Kanske många som reagerar nu, men det gör mig inget.
Jag kan inte sova, är helt slut. Tårarana bara rinner.
Stoffe har valt att leva utan mig, av olika anledningar. Han väljer att gå och sen kommer anledningen. Inte nämnt något om varför innan så man kunnat ändra på sig. En anledning var att jag var iväg och tjänade pengar.
Hamna hos kronofogden hade kanske varit bättre.
Livet är inte rättvist, hur ska man kunna skiljas som vänner när man bara känner ilska över hans beteende?
Jag måste vara en fruktansvärd person att leva med som gör så mycket fel (det jag gör och tror är rätt för familjen)
Har naturligvis känslor och kommer alltid att ha för honom eftersom han är mina barns pappa, men vad ska jag göra?
Han har bestämt sig och har inga känslor kvar. Vet inte själv vad jag känner och vill längre.
Livet är en STOR jävla prövning och lätt det är det inte. Inget är rättvist.
Känner mig misslyckad som har 2 fantastiska barn och en f.d sambo som jag inte duger för.
Vi hade varit tillsammans i 7 år nu den 13 feb.
Många av er som läser här tycker säkert det är dumt, löjligt och fruktansvärt att skriva om, men det är mitt val. Läs inte i så fall.
Bloggen känns som min enda vän just nu, ett på natten!
Tittar på Lukas och gråter och han bara ler mot mig och förstår ingenting.
Jag ser ju Stoffe i barnen varje dag.
Platsen i hjärtat kommer alltid vara kvar och minnena av allt vi gjort tillsammans.
Men jag ska klara av barnen, huset, bilen, tomten, brännet ja allt. Jag kan och SKA orka. För mina änglars skull.
Det kommer vara dom och jag för alltid!
Denna gången är det defintivt slut. Kan bara inte fatta att känslorna bara "pang" försvinner för att man ber honom ta lite ansvar med jobb och göromål som behövs.
Vi båda mår dåligt, har haft ekonomiproblem väldigt länge och säkert därav detta händer.
Har pratat med familjerätten idag och inväntar kallelse.
Han kan inte svara på vad som är fel mer än Tupperware. Jaha, det var den tacken för alla de pengarna man tjänat!
Hade jag valt att aldrig prova, hade vi varit lyckligare då? NEJ, tror inte det. Lukas hade varit sjuk ändå, och ekonomin hade varit ännu sämre, men jag vet inte. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Har pratat med kuratorn i Lund länge ikväll och hon menar att det är normalt att vi känner som vi gör. Hade varit konstigt om vi varit normala i denna situation.
På lördag kommer han och hämtar sina saker; hans egna tillhörigheter som kläder, hygienartiklar etc. och datan, tv, skrivaren, x-box, hemmabio m.m 
Tur pappas kompis hade en extra tv, 32 tums platt tv, det duger jämfört med denna klump burken!
Ibland undrar jag om jag har slagit i sönder en spegel med all denna otur.
Det spelar ingen roll med alla mina vänner och familj, för ingen känner Lukas som jag och Stoffe. Det är vi som har kämpat för honom och är hans allra närmaste. Och nu har han bara mig. Jag VILL ju ha honom, men det blir inte lätt med allt som komma skall. 
Är så glad för min familj och NI mina underbara vänner som ALLTID ställer upp. Jag kommer verkligen behöva er nu. Mer än nånsin. Ni får gärna komma mitt i natten, jag kan inte sova ändå!
Hur ska Louise reagera? Kommer bli jobbigt för henne. 
Jag har ju turen som har bott själv och klarat allt själv. Har fast jobb, bil, boende m.m 
Jag kommer fixa detta, men just nu känns livet piss. Jag skäms inte över att säga det. Jag tänker inte låtsas att allt är okej. 
jag har inte varit mig själv (den glada, positiva, omtänksamma, trevliga, roliga, spralliga Therese, kanske utåt set men inte inombords). Detta med Lukas har tagit mig så hårt och jag har pratat med Stoffe och förklarat om och om, men han har aldrig lyssnat eller förstått. Gränsen går någonstans. 
Lukas har en allvarlig sjukdom och kommer kräva SÅ MYCKET av en och jag vill aldrig släppa honom. Ja inte Louise heller. Vill hålla dom i min famn och ALDRIG släppa. 
Jag har varit mobbad hela livet, traggat för mycket, ful, tjock, inte klarat det eller det. Haft komplex och har fortfarande över min kropp och vikt. Kämpar och har kämpat för fullt men orkar inte längre. Har och kommer nog aldrig älska mig själv, defintivt inte nu.
Det spelar ingen roll vad ni alla tycker. I mitt hjärta finns så mycket känslor just nu. 
Låt mig gå i ide och stanna tills sommaren kommer. Jag och barnen. 
Jag har inga ord, kan inte fatta hur man kan bara gå 2 gånger och lämna allt ansvar med barnen på mig och ändå mena att man bryr sig. HUR är det möjligt? Skulle jag också bara gå för att JAG mår dåligt, vem skulle ta hand om barnen då?
Han bara klickar av i telefonen och går knappt och prata med. Han är kall och otrevlig.
Tror aldrig vi kommer komma överäns. 
Ville inte ens försöka gå hos familljerådgivning och prata igenom. 
Så många frågor och han kan inte svara på dom. 
Det är nog inte meningen jag ska vara lycklig. Jo det är jag ju så klart med barnen.
Jag söker lycka, kärlek, omsorg, glädje, humor, lekfullhet och ett STORT ansvar till Lukas specialbehov. Var hittar jag det? Kan man köpa det? 
Kan ni svara på vad jag gjort för fel så jag vet det, för jag får nämligen inga svar och vill gärna veta. Jag vet att jag inte är så attraktiv men trodde det var lite på insidan som räknades också, men min insida är väl svart antar jag.
Hoppas verkligen beslutet är noga igenomtänkt och inte bara en impuls i nuet.

Lukas ligger här och sprallar och blir så glad när jag tittar på honom. Hans ögon kan få en att smälta.

JAG ÄLSKAR MINA BARN ÖVER ALLT ANNAT PÅ JORDEN OCH KOMMER LEVA MITT LIV FÖR DOM. DE SKA FÅ DEN BÄSTA UPPVÄXT DE KAN FÅ OCH ALL KÄRLEK DE KAN ÖNSKA SIG ♥ ♥ ♥