mammathereses

Min älskade flicka. Vid tanborstningen ikväll blev Louise ledsen och när hon skulle kissa grät hon. Hon frågade efter pappa och var jätteledsen.
Jag frågade om hon ville ringa till honom, det ville hon.
När han svarade blev hon helt tyst, svårt att andas, fick nog ångest och black out, blev jätteledsen, fick inte fram ett ord. Jag tog telefonen och förklarade rent ut sagt vilken idot han är som skiter i henne, att han inte fattar hur han sårar henne. Han sa inte ett ljud. Sen sa Louise bara; natt, till honom och var forfranade ledsen.
Jag blev jätteledsen och började gråta för att Louise var ledsen, stackars min lilla flicka.
Då byter hon roll från flicka till mamma:
Kramar om mig och frågar; Är du ledsen mamma? Älskar du pappa? (Jag förklarar att jag är ledsen för att hon är det) Klappar mig om ryggen och säger; han kommer sen, det går om.
Älskade Louise vad jag älskar dig, hon ska inte behöva trösta sin mamma, det är hon som behöver tröst.
Har bestämt att kontakta en barnpsykolog för att se hur hon mår. Fått mycket tips om det. Måste hjälpa henne när hennes egen pappa inte fattar tyngden av ansvar, omtanke och närhet till sina barn.
Det svider i mitt hjärta att se henne så ledsen.

Lilleman har fått lite feber ikväll också och kräkt ner x antal ombyten inklusive mig =(
Känner spetsen till tand nummer 2 under skinnet, bryter nog strax upp. Inte konstigt med förkylning, lös i magen och feber. Men typiskt att han ska få allt, dessa besvärliga tänder, dom behöver han ju liksom.

Jaja, back to life, om man kan kalla det, det....

Ett stort TACK till Sabina för att du hämtade Louise på dagis och hade henne några timmar och sen kom och lämnade henne. Och tack för chokladet, satt precis där det skulle ♥

♥♥♥