Vad är kärlek?
Vilken mysig dag, fredagsmys.
Varit hos underbara Johanna och Neo hela dagen och myst och fikat. Tack vännen ♥
Sen i kväll blev jag och barnen hembjudna till Sandra, Razvan och barnen på middag, supegott och mysigt ♥ Regnet öste ner och brasan inne var tänd och varmt och gott var det. Barnen lekte och busade som bara den. Vilken glädje! Lukas är kompis med Razvan nu ;) Killgänget.
Vi tittade på bilderna från Sandras 30 års fest den 8 januari, såg denna bilden,
Konstigt att 3 veckor senare är ALLA känslorna helt borta. Jag tycker det är skumt.
Vem har påstått att livet ska vara lätt, verkar som Stoffe tror det blir lättare nu. Han prioriterar tydligen att han ska må bra före att barnen ska må bra, snart 1 vecka sedan han stack och Louise har inte fått någon förklaring. Det är INTE min uppgift för jag har inte valt detta. Så hoppas verkligen hon snart får en förklaring.
Hon mår inte bra, kissar på sig flera gånger om dagen, frågar mig hela tiden om jag är ledsen och vad det är med mamma. Jag kan inte vara stark inför henne. Jag önskar han insett verkligheten, har man valt att skaffa familj kan man inte umgås och festa med vännerna på samma vis som förr. Umgås jag med mina vänner är det INKLUSIVE barn. Tror han saknar ungkarls/singel livet och bara göra som man vill och leka rundor. Men tyckte den tiden borde vara förbi om man valt att skaffa familj.
Louise har vaknat 2 nätter i rad och kallat på mamma och varit ledsen, hon har gråtit, drömt säger hon. Jag frågar vad det är och vad hon tänker på, Inget, svara hon flera gånger. Klart det är något, hon mår absolut inte bra. Det syns i hela henne. Stackare, pappa har bara försvunnit och hon vet inte varför, tror säkert hon har gjort något. Hon förstår mer än man tror. I natt halv tre kommer hon upp för trappan och är ledsen. Jag hämtade hennes kudde och täcke och hon sov hos mig. Hon frågade var pappas kudde var, jag sa inget, Jag låg och klappade henne i håret och tänkte så klart på Stoffe, ser ju honom i henne. Jag gråter och Louise bara tittar på mig med stora ögon, säger inget men Tänker massor.
Fan asså, har ont i magen HELA tiden. Blandade känslor, ångest, kärlek, förtvivlan, besvikelse, oro m.m
Helt klart har jag känslor kvar, de kan inte bara försvinna så där, undrar vad anledningen till detta är egentligen. För en normal människa gör inte slut på grund av ett jobb, datorsittande, press och allt han menar. Man PRATAR med varandra innan det går så långt. Annars kan man inte påstå att man har försökt. Han nsäger att vi har försökt. Men inte familjerådgivning, varför vill man inte det? Är han rädd att känslorna ska komma då? Är han rädd att han ska vilja ha mig tillbaka, man kan ju undra? Jag måste ha gjort eller sagt något fruktansvärt för att bli nobbad på detta vis. Önskar bara jag visste vad.
Livet är ingen dans på rosor, livet handlar om att kämpa för det man verkligen vill, kämpa för kärleken, låta det växa igenom småbarnstiden. Klarar man det klarar man det mesta. Låta ta sig tid att känna efter hur man mår, att kunna prata med varandra som par och hjälpa och stötta i alla situationer. Även kunna gråta ut i varandras famn. Undrar hur han vill att hans liv ska se ut.
I natt somnade jag henne där uppe direkt. Så hon känner trygghet. I morgon blir en tung dag.
Varit hos underbara Johanna och Neo hela dagen och myst och fikat. Tack vännen ♥
Sen i kväll blev jag och barnen hembjudna till Sandra, Razvan och barnen på middag, supegott och mysigt ♥ Regnet öste ner och brasan inne var tänd och varmt och gott var det. Barnen lekte och busade som bara den. Vilken glädje! Lukas är kompis med Razvan nu ;) Killgänget.
Vi tittade på bilderna från Sandras 30 års fest den 8 januari, såg denna bilden,
Konstigt att 3 veckor senare är ALLA känslorna helt borta. Jag tycker det är skumt.
Vem har påstått att livet ska vara lätt, verkar som Stoffe tror det blir lättare nu. Han prioriterar tydligen att han ska må bra före att barnen ska må bra, snart 1 vecka sedan han stack och Louise har inte fått någon förklaring. Det är INTE min uppgift för jag har inte valt detta. Så hoppas verkligen hon snart får en förklaring.
Hon mår inte bra, kissar på sig flera gånger om dagen, frågar mig hela tiden om jag är ledsen och vad det är med mamma. Jag kan inte vara stark inför henne. Jag önskar han insett verkligheten, har man valt att skaffa familj kan man inte umgås och festa med vännerna på samma vis som förr. Umgås jag med mina vänner är det INKLUSIVE barn. Tror han saknar ungkarls/singel livet och bara göra som man vill och leka rundor. Men tyckte den tiden borde vara förbi om man valt att skaffa familj.
Louise har vaknat 2 nätter i rad och kallat på mamma och varit ledsen, hon har gråtit, drömt säger hon. Jag frågar vad det är och vad hon tänker på, Inget, svara hon flera gånger. Klart det är något, hon mår absolut inte bra. Det syns i hela henne. Stackare, pappa har bara försvunnit och hon vet inte varför, tror säkert hon har gjort något. Hon förstår mer än man tror. I natt halv tre kommer hon upp för trappan och är ledsen. Jag hämtade hennes kudde och täcke och hon sov hos mig. Hon frågade var pappas kudde var, jag sa inget, Jag låg och klappade henne i håret och tänkte så klart på Stoffe, ser ju honom i henne. Jag gråter och Louise bara tittar på mig med stora ögon, säger inget men Tänker massor.
Fan asså, har ont i magen HELA tiden. Blandade känslor, ångest, kärlek, förtvivlan, besvikelse, oro m.m
Helt klart har jag känslor kvar, de kan inte bara försvinna så där, undrar vad anledningen till detta är egentligen. För en normal människa gör inte slut på grund av ett jobb, datorsittande, press och allt han menar. Man PRATAR med varandra innan det går så långt. Annars kan man inte påstå att man har försökt. Han nsäger att vi har försökt. Men inte familjerådgivning, varför vill man inte det? Är han rädd att känslorna ska komma då? Är han rädd att han ska vilja ha mig tillbaka, man kan ju undra? Jag måste ha gjort eller sagt något fruktansvärt för att bli nobbad på detta vis. Önskar bara jag visste vad.
Livet är ingen dans på rosor, livet handlar om att kämpa för det man verkligen vill, kämpa för kärleken, låta det växa igenom småbarnstiden. Klarar man det klarar man det mesta. Låta ta sig tid att känna efter hur man mår, att kunna prata med varandra som par och hjälpa och stötta i alla situationer. Även kunna gråta ut i varandras famn. Undrar hur han vill att hans liv ska se ut.
I natt somnade jag henne där uppe direkt. Så hon känner trygghet. I morgon blir en tung dag.
Kommentarer
Postat av: yvette
Usch,kommer ihåg när mina föräldrar skildes, vi fick inte veta något, jag var 8 år & vågade inte ens fråga mamma varför vi flyttade från pappa & min bror.
Be Stoffe prata med sin dotter & förklara för henne enkelt varför han flyttat så hon inte får skuld känslor när hon växer upp.
det är en stor sorg när en familj splittras men det är kanske så att något/någon annan behöver din kärlek mer? Se styrkan i att be om hjälp! Gör det du behöver för att må bra som mamma, det är allt för lätt att glömma sig själv & lägga allt focus på barnen. Mår du bra mår barnen bra så ta hand om dig
Trackback
