Veckans höjdpunkt!
Då var det onsdag igen, veckans höjdpunkt; BABYSIM ♥ så klart!
Det var 4:e gången idag. Första gången var vi med, andra hemma i rejäl förkylning, förra gången var Stoffe också med. Tog lite kort och tittade. William var dålig förra veckan så nu var vi hela gänget samlat igen =) Jag, Caroline, Lukas och William. Och sis följde med och var papparazzi. Såg ganska komiskt ut med två digitalkameror på armen och en systemkamera om halsen och så videokameran i ena handen.. Haha, men kul att få bilder ju!
Så underbart att se sitt barn i sån glädje. Sprattaklar, plaskar, simmar med HELA kroppen och tungan utanför ihopbiten, "tungan rätt i mun" Han blir så lycklig bara han ser vattnet.
Ångrar inte en sekund att jag anmälde oss. Han klarar det galant!
Sen hem och lagade middag, spaghetti och köttfärssås blev det idag, bjöd sis. Louise duschad eoch jag har plockat en massa och så ikväll. Tiden har bara sprungit iväg idag, inte hunnit tänka så mycket vilket är ganska skönt.
Idag är det prick 1 månad sen Louise slutade med napp. Den 2 januari var hennes första natt utan. Det var vi som tog beslutet och det var lite kämpigt i början, men hon bet i dom och dels är det farligt för tänderna och sen har jag inte lust att lägga massa pengar på att köpa nya nappar, de är inte direkt billliga. Hon har varit så duktig. Nu nämder hon inte ens dom. På dagis idag hade ena fröken sagt till henne
- kom ska vi hämta nappen så ska vi gå och vila.
- Men P, dom är hos bebistomtarna och klappade henne
Haha, underbart. Precis som att fröken var konstig som inte fattade det liksom.
Dagen har gått fort och jag har pratat med familjerätten också idag, de ringde. Fick tid på måndag 13.00.
Pratade med Stoffe för att se om han också fått tid och det hade han.
Idag kunde man prata med honom utan att få luren påslängd i örat. Fick väl lite mer info, men ännu inga svar, svaren vet han inte själv :∫
Livet måste gå vidare. Jag bara önskar det vore lite enklare. Jag klarar det fint, är mycket gladare mot barnen, på grund av all energi ges till dom. Ingen energitjuv på problem.
Jag var villig att försöka gå och prata igenom detta och ta reda på varför detta har hänt, varför vi mår som vi gör och vad som skulle kunnat göras för att det INTE hänt. Som sagt så är han mina barns pappa och hade inget hellre önskat än att vi kunde vara en lycklig familj, men vilka är det? Är det kärnfamiljen att vara lyckliga och leva ihop hela livet. Nja, är inte säker på det.
Alla par och förhållande har upp och nergångar och just nu har vi hagt mycket emot oss och både han och jag mår dåligt. Känslorna för varnadra stängs inne och kroppen tillåter inte oss att känna kärleken till varandra då barnen får ALL kärlek och tid. Tiden för oss som vuxna finns aldrig.
Båda mådde jättebra när vi var ute och firade en väns 30 års dag. Jag mådde super av att bowla, äta ute och sen spela biljard. Han likaså sa han. Det gjorde vi den 8 februari, och så en månad senare är bara alla känslorana borta. Lustigt tycker jag. Men vill man inte försöka få det bra och tillåta sig själv att känna efter, efter kärleken och gå hos kurator och få hjälp kan jag inget mer göra. Jag har gjort allt vad som står i min makt för att försöka lösa detta till det bästa.
Han har gjort valet och jag börjar mer och mer acceptera det, bara han inte kommer om några månader och ångrar beslutet och önskar tillbaka sin familj. Då är det för sent. Har sakerna lämnat huset så har dom!
Som alla säger: Livet är inte rättvist och ingen dans på rosor. Vem har sagt att livet ska vara enkelt? I våra drömmar finns allt det underbara man kan tänka sig. Jag får försöka lev efter drömmen =) Att jag någongång träffar MR. Rätt för mig. En som accepterar mig för den jag är, som man kan prata, gråta och dela känslor med. Ligga i sängen och mysa och prata, skratta och busa lite. Har barnet inom mig alltid, Blir aldirg vuxen i den bemärkelsen. Man SKA ha barnasinnet kvar!
en som man delar ekonomin med och kan hitta på trevliga saker med, på yu man hand och likaså som en familj!
Vill ha massa glädje och skratt i livet, nu är det bara ilska och frustration. Usch vilket liv.
Har alltid sagt att jag aldrig vill skaffa barn och sen dela på sig. Tycker det är så hemskt och här sitter jag nu. Ensamstående med 2 barn varav ett med en allvarligt sjukdom som kräver 100 % fokus ALLTID.
Nu ska jag stänga pannan och ge lilleman mat och försöka komma i säng halv ett och hoppas få somna och sova till halv sex då det är dags att stiga upp. Har sovit 3 timmar natten som gick och likaså natten dessförinnan. Sover inte, äter dåligt, har ont i magen hela tiden. Massa massa känslor som går runt i huvudet och tankar på livet och framtiden. Tänker tillbaka på livet som har varit, alla UNDERBARA minnen man haft och gjort tillsammas, som har skapat den starka kärleken vi en gång hade för varandra som slutade med 2 kärleksbarn.
God natt vänner och TACK för allt ert stöd. Det behövs och ni är så underbara. Trodde aldrig i min ungdom att jag skulle få så här många vänner. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Har alltid varit en så kallad "pain in the ass" Livet är bar otroligt. Blir verkligen inte som man tänkt sig!
Det var 4:e gången idag. Första gången var vi med, andra hemma i rejäl förkylning, förra gången var Stoffe också med. Tog lite kort och tittade. William var dålig förra veckan så nu var vi hela gänget samlat igen =) Jag, Caroline, Lukas och William. Och sis följde med och var papparazzi. Såg ganska komiskt ut med två digitalkameror på armen och en systemkamera om halsen och så videokameran i ena handen.. Haha, men kul att få bilder ju!
Så underbart att se sitt barn i sån glädje. Sprattaklar, plaskar, simmar med HELA kroppen och tungan utanför ihopbiten, "tungan rätt i mun" Han blir så lycklig bara han ser vattnet.
Ångrar inte en sekund att jag anmälde oss. Han klarar det galant!
Sen hem och lagade middag, spaghetti och köttfärssås blev det idag, bjöd sis. Louise duschad eoch jag har plockat en massa och så ikväll. Tiden har bara sprungit iväg idag, inte hunnit tänka så mycket vilket är ganska skönt.
Idag är det prick 1 månad sen Louise slutade med napp. Den 2 januari var hennes första natt utan. Det var vi som tog beslutet och det var lite kämpigt i början, men hon bet i dom och dels är det farligt för tänderna och sen har jag inte lust att lägga massa pengar på att köpa nya nappar, de är inte direkt billliga. Hon har varit så duktig. Nu nämder hon inte ens dom. På dagis idag hade ena fröken sagt till henne
- kom ska vi hämta nappen så ska vi gå och vila.
- Men P, dom är hos bebistomtarna och klappade henne
Haha, underbart. Precis som att fröken var konstig som inte fattade det liksom.
Dagen har gått fort och jag har pratat med familjerätten också idag, de ringde. Fick tid på måndag 13.00.
Pratade med Stoffe för att se om han också fått tid och det hade han.
Idag kunde man prata med honom utan att få luren påslängd i örat. Fick väl lite mer info, men ännu inga svar, svaren vet han inte själv :∫
Livet måste gå vidare. Jag bara önskar det vore lite enklare. Jag klarar det fint, är mycket gladare mot barnen, på grund av all energi ges till dom. Ingen energitjuv på problem.
Jag var villig att försöka gå och prata igenom detta och ta reda på varför detta har hänt, varför vi mår som vi gör och vad som skulle kunnat göras för att det INTE hänt. Som sagt så är han mina barns pappa och hade inget hellre önskat än att vi kunde vara en lycklig familj, men vilka är det? Är det kärnfamiljen att vara lyckliga och leva ihop hela livet. Nja, är inte säker på det.
Alla par och förhållande har upp och nergångar och just nu har vi hagt mycket emot oss och både han och jag mår dåligt. Känslorna för varnadra stängs inne och kroppen tillåter inte oss att känna kärleken till varandra då barnen får ALL kärlek och tid. Tiden för oss som vuxna finns aldrig.
Båda mådde jättebra när vi var ute och firade en väns 30 års dag. Jag mådde super av att bowla, äta ute och sen spela biljard. Han likaså sa han. Det gjorde vi den 8 februari, och så en månad senare är bara alla känslorana borta. Lustigt tycker jag. Men vill man inte försöka få det bra och tillåta sig själv att känna efter, efter kärleken och gå hos kurator och få hjälp kan jag inget mer göra. Jag har gjort allt vad som står i min makt för att försöka lösa detta till det bästa.
Han har gjort valet och jag börjar mer och mer acceptera det, bara han inte kommer om några månader och ångrar beslutet och önskar tillbaka sin familj. Då är det för sent. Har sakerna lämnat huset så har dom!
Som alla säger: Livet är inte rättvist och ingen dans på rosor. Vem har sagt att livet ska vara enkelt? I våra drömmar finns allt det underbara man kan tänka sig. Jag får försöka lev efter drömmen =) Att jag någongång träffar MR. Rätt för mig. En som accepterar mig för den jag är, som man kan prata, gråta och dela känslor med. Ligga i sängen och mysa och prata, skratta och busa lite. Har barnet inom mig alltid, Blir aldirg vuxen i den bemärkelsen. Man SKA ha barnasinnet kvar!
en som man delar ekonomin med och kan hitta på trevliga saker med, på yu man hand och likaså som en familj!
Vill ha massa glädje och skratt i livet, nu är det bara ilska och frustration. Usch vilket liv.
Har alltid sagt att jag aldrig vill skaffa barn och sen dela på sig. Tycker det är så hemskt och här sitter jag nu. Ensamstående med 2 barn varav ett med en allvarligt sjukdom som kräver 100 % fokus ALLTID.
Nu ska jag stänga pannan och ge lilleman mat och försöka komma i säng halv ett och hoppas få somna och sova till halv sex då det är dags att stiga upp. Har sovit 3 timmar natten som gick och likaså natten dessförinnan. Sover inte, äter dåligt, har ont i magen hela tiden. Massa massa känslor som går runt i huvudet och tankar på livet och framtiden. Tänker tillbaka på livet som har varit, alla UNDERBARA minnen man haft och gjort tillsammas, som har skapat den starka kärleken vi en gång hade för varandra som slutade med 2 kärleksbarn.
God natt vänner och TACK för allt ert stöd. Det behövs och ni är så underbara. Trodde aldrig i min ungdom att jag skulle få så här många vänner. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Har alltid varit en så kallad "pain in the ass" Livet är bar otroligt. Blir verkligen inte som man tänkt sig!
Kommentarer
Trackback
