Dagbok: Dag 4, 10-07-14 Åker till Lund
Ssk hämtar Lukas vid 07-tiden och tar honom till undersökningsrummet där läkarna väntade. Jag pumpade och skulle precis gå bort vid 7.30, men hann inte. De kom in och berättade att han fått åka ner akut till neonatalavdelningen då andningsfrekvensen bara var nio (ska ligga på 30-40) han fick CPAP på för att få andningshjälp. En mask där man andas med ett visst motstånd för att vidga luftvägarna.
Fick ringa Stoffe som kom med ilande fart från Tollarp.
Kontroller togs hela tiden Ultraljud på hjärtat gjordes. Inget konstigt. Litet hål eller öppning eller vad man säger, men det har alla bebisar och det växer ihop efter ett tag (förhoppningsvis) Så det var OK nu.
Fick beskedet från EEG:et. Visade att hjärnan är påverkad av något, trött helt enkelt. Mer vet man inte förrän efter en MR (Magnetröntgen)
Jag blev helt knäckt, trodde hjärntumör, CP-skada och allt möjligt....
På em fick vi besked om att vi skulle åka ner till Lund, jag bröt ihop ännu mer.
I mina ögon är man allvarligt eller mycket sjuk om man behöver åka till Lund.
Har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv som dessa dagarna.
Bara man kom in på Neo och såg honom med alla slangar, sladdar, CPAP, sond och allt. Man är så maktlös, kunde inte fatta detta och ingen vet vad det är för fel med honom.
Anledningen till att vi skulle till Lund var INTE för att han blivit sämre, utan för att göra fler tester och få snabbare svar. De är ju specialister där. Men kändes ändå jobbigt.
Han skulle åka i ambulans med respirator (hel andningshjälp), vi skulle köra själva. Inte direkt efter på grund av stressrisken.
Kuratorn kom in och pratade en lång stund. Jättetrevlig och lugn.
Även H, läkaren vi hade hela tiden var UNDERBAR. Berättade hela tiden vad de gjorde och vad som hände. Både positiva och negativa besked. Var ärlig hela tiden. Helt fantastisk go och vilken undebrar service säger jag bara. Hon skulle åka med honom i ambulansen vilket kändes enormt skönt och tryggt, även om man själv ville vara hos honom hela tiden.
Eftersom Stoffe sovit i Tollarp var Louise där. Fick snabbt ringa mamma och be henne komma in och byta bil med oss. Hon fick ta vår och köra och hämta Louise, eftersom bilstolen sitter fast i vår bil och vi fick ta hennes till Lund.
Vi hittade till Lund, men visste inte vilken byggnad Neonatal fanns i. Det skulle vara enkelt att hitta och bra skyltat. Var överallt i nästan alla byggnader, men blev till sist visade. Man darrade och var så orolig att man inte visste vart man skulle ta vägen.
När vi kom in på rummet han låg, var det lugnt och fridfullt. Han låg och sov i halvkuvösen (sängen) med alla slangar och sladdar. Även respiratorn hade han kvar. Han fick bara dropp, ingen mat.
Tog fler prover och kontroller på syresättning, andning m.m gjordes ofta, en gång i halvtimmen. Han bara sov, såg så sjuk ut med alla slangar och detta.
Vi fick rum på patienthotellet, vi varken knappt åt eller osv, bara grät och grät.
Undrade vad man hade gjort Gud för att bli straffad så här. Önskade hela tiden att det bara var en dröm man skulle vakna upp ur.
Fick ringa Stoffe som kom med ilande fart från Tollarp.
Kontroller togs hela tiden Ultraljud på hjärtat gjordes. Inget konstigt. Litet hål eller öppning eller vad man säger, men det har alla bebisar och det växer ihop efter ett tag (förhoppningsvis) Så det var OK nu.
Fick beskedet från EEG:et. Visade att hjärnan är påverkad av något, trött helt enkelt. Mer vet man inte förrän efter en MR (Magnetröntgen)
Jag blev helt knäckt, trodde hjärntumör, CP-skada och allt möjligt....
På em fick vi besked om att vi skulle åka ner till Lund, jag bröt ihop ännu mer.
I mina ögon är man allvarligt eller mycket sjuk om man behöver åka till Lund.
Har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv som dessa dagarna.
Bara man kom in på Neo och såg honom med alla slangar, sladdar, CPAP, sond och allt. Man är så maktlös, kunde inte fatta detta och ingen vet vad det är för fel med honom.
Anledningen till att vi skulle till Lund var INTE för att han blivit sämre, utan för att göra fler tester och få snabbare svar. De är ju specialister där. Men kändes ändå jobbigt.
Han skulle åka i ambulans med respirator (hel andningshjälp), vi skulle köra själva. Inte direkt efter på grund av stressrisken.
Kuratorn kom in och pratade en lång stund. Jättetrevlig och lugn.
Även H, läkaren vi hade hela tiden var UNDERBAR. Berättade hela tiden vad de gjorde och vad som hände. Både positiva och negativa besked. Var ärlig hela tiden. Helt fantastisk go och vilken undebrar service säger jag bara. Hon skulle åka med honom i ambulansen vilket kändes enormt skönt och tryggt, även om man själv ville vara hos honom hela tiden.
Eftersom Stoffe sovit i Tollarp var Louise där. Fick snabbt ringa mamma och be henne komma in och byta bil med oss. Hon fick ta vår och köra och hämta Louise, eftersom bilstolen sitter fast i vår bil och vi fick ta hennes till Lund.
Vi hittade till Lund, men visste inte vilken byggnad Neonatal fanns i. Det skulle vara enkelt att hitta och bra skyltat. Var överallt i nästan alla byggnader, men blev till sist visade. Man darrade och var så orolig att man inte visste vart man skulle ta vägen.
När vi kom in på rummet han låg, var det lugnt och fridfullt. Han låg och sov i halvkuvösen (sängen) med alla slangar och sladdar. Även respiratorn hade han kvar. Han fick bara dropp, ingen mat.
Tog fler prover och kontroller på syresättning, andning m.m gjordes ofta, en gång i halvtimmen. Han bara sov, såg så sjuk ut med alla slangar och detta.
Vi fick rum på patienthotellet, vi varken knappt åt eller osv, bara grät och grät.
Undrade vad man hade gjort Gud för att bli straffad så här. Önskade hela tiden att det bara var en dröm man skulle vakna upp ur.
Kommentarer
Postat av: Gosia
gripande....
det bra att du bloggar det hjälper dig och kanske någon annan... många kramar till er alla :)))
Trackback
